Två år sedan jag bloggade sist. Det har hänt en del, både här där jag skriver bloggen, och för mig personligen. Det är inte alls sig likt, jag är i skrivande stund osäker på om det jag nu ska till att skriva ens kommer att nå ut på min blogg på grund av det helt nya upplägget på bloggens insida. På det personliga planet, vilket här innefattar tävlande, så har inte mycket skett. Inte många starter sedan Bockstensturen för två år sedan vilket borde gjort det möjligt för mig att skriva racerapporter från de få fall. Dessvärre har det uteblivit men i förrgår kom lusten att skriva tillbaka. Förvisso skulle jag kunna ge en rapport från Sveriges första elmtbtävling som jag körde i lördags, eller från Snapphaneturen som hölls för en dryg vecka sedan men jag väljer att prova ett nytt spår. Jag gör en avstickare ut på okänt vatten. Ett hav där jag är tämligen oberest. Jag har hållit mig i min trygga vik och fiskat efter tidseffektiva ungkarlsrecept hela mitt liv, men då min bättre hälft, som tidigare kritiserat mina kunskaper i köket, nu ställer krav på att jag behöver hjälpa till med matlådorna ökar också pressen att leverera något mer än pasta, tonfiskkonserv och pesto.
I normala fall använder jag spisen och kastruller för att se till att det som har kort datum kvar i kylen ska användas till förtäring och inte till att fylla ut soptunnan med. Inte heller det verkar ge några pluspoäng hos Diana. Därför har jag nu hittat ett recept på tasteline.com, skapat av en kvinna som heter Mari Bergman. Jag kommer med andra ord inte i detta skede kunna leverera en matblogg av den dignitet där jag först drömmer mig till ett aldrig tidigare påkommet recept, och sedan serverar det till er få som väljer att läsa det här skräpet. Inte heller kommer jag kunna beskriva min vardag med barnen och katterna eller vilka kuddar och ljuslyktor jag har försett resten av huset med. Nej, det här blir snarare min racerapport från när jag följde receptet.
Häromdagen var jag på ICA och handlade de varor som receptet innehöll.

Då utmaningen var en wok så var det inte så överraskande att det skulle inhandlas en jäkla massa grönsaker. Det som däremot var lite oväntat var de där paketen i mörkblått uppe till vänster, Tofun. Jag har aldrig ätit, aldrig känt på eller ens hört talas om detta livsmedel förut. Första tanken var att det kanske är närbesläktat med Toffifiee, en produkt jag stött på i mataffärerna förut, men efter att befriat Tofun från emballaget förstår jag direkt att det är något helt annat jag har att göra med. Det ser ut som, och känns som en bastant bit fetaost fast med en färg som får tankarna att sväva iväg till Bad Religions skivomslag “The Grey Race”. Var det den produkten de åt för att se ut så?
Efter en snabb undersökning visar det sig att det som ligger på skärbrädan inte är någon beige ost utan en sojaprodukt ifrån Finland. Bara det känns som en suspekt kombination men jag tröstar mig åt att väldigt lite regnskog i Finland har fått sätta livet till för att ge plats åt sojaproduktionen, om nu bönorna ens var odlade där… Då Tofun till form och konsistens envisas om att vara en gigantisk fetaost finner jag ingen annan utväg än att skära ner den till kuber i klassisk fetastorlek. När det väl är gjort uppmanar receptet mig att i rapsolja steka bitarna gyllenbruna vilket får mig att dra upp Skeppshultspannan och vrida upp temperaturen till max på spisen samtidigt som jag häller i rejält med olja. Tofun går strax därefter ett hett oljebad till mötes men trots stekandet så infinner inte den där gyllenbruna färgen sig och jag ser ingen annan utväg än att redan här överge receptet och plocka fram produkten som faktiskt får annat att bli gyllenbrunt. Smörpaketet lämnar kylskåpet och dras nästa magnetiskt mot spisen. Jag skyndar mig att skära till en rejäl bit smör som åker ner i pannan tillsammans med tofun och oljan. Inte långt därefter har min tes visat sig stämma, smöret gjorde susen och jag kan nu ta och hälla över på tallrik det som för en stund sedan såg ut som sunkig fetaost men nu transformerats till förklädda krutonger.

Receptet ger sig därefter på en grönsaksslakt av sällan skådat slag och jag uppmanas att direkt efter att ha bränt tofun ge mig på att strimla både morötter och vitkål. Morötterna går bra, de har jag handskats med förut men vitkålen däremot förbryllar mig. Hur jag ska få den fint strimlad? På tredje försöket av de bitar jag skar till från kålhuvudet får jag till det och förstår hur man ska handskas med den här godbiten. Alltid lär man sig något. Broccolin är heller ingen nyhet för mig, buketterna fixar jag till tämligen enkelt men här går det upp för mig att jag inte kommer lyckas med någon “zero waste” som jag lärt mig om på Sveriges Mästerkock.
Purjolöken ger även den upphov till en hel del svinn då blasten känns mindre aptitlig. Även purjon uppmanas att strimlas men då jag föredrar runda former anser jag att det får vara nog med stavar och strimlor nu och skär därför upp purjolöken i purjopuckar.
Först i nästa moment när jag tar mig an chilin stöter jag på det första tecknet på motstånd. Morötter, vitkål, broccoli och purjolök kapitulerade dessförinnan omedelbart och slaktades kallblodigt av mig och kökskniven. Chilin däremot låter mig anfalla, skära hen i tu men när jag är på väg att rensa ur kärnorna så anfaller den mig under tumnageln. Det gör ont, jag förväntar mig blod men trots det taktiskt smarta draget lyckas inte anfallet penetrera min hud och jag fortsätter min offensiv som leder till undergång för denna anorektiska paprika. Nu återstår endast att besegra vitlök och lime. Vitlöken försöker sig på en syraatack men inte heller det får mig att avvika från min order. Jag har fått hela grönsaksarmén styckad och kan undanröja spåren genom att häva ner den i wokpannan som åter blivit berikad med rapsolja och smör istället för sesamolja som receptet hänvisade till.
Jag wokar alla grönsaker och låter köksfläkten ta hand om det förångade inre som grönsakerna tidigare bar på. Nivån på innehåll i pannan avtar och det är dags att fullborda detta verk med kokosmjölk, soya och saft från limen.

Riset, som jag faktiskt inte orkar med att beskriva hur det gick från att vara litet och torrt, till större och klibbigt är sedan en stund klart. Det är dags att göra matlåda av de olika komponenterna. Jag brer ut de vita korna på botten av min lilla matlåda, lägger sedan på ett varsamt lager med wok och toppar med de falska krutongerna.

Fyra matlådor står klara, två små till mig, och två pyttesmå till Diana. Hon verkar positiv men jag ber henne att inte ropa hej ännu. Det är trots allt inte så att vi har ätit och provsmakat. Dock kan vi åtminstone ha förhoppningar eftersom jag nästan följt ett recept skrivet av någon som kan. Provsmakning sker imorgon kring lunchtid och hur det smakar, det ska bli väldigt spännande att ta reda på!