Blog Image

__________________________________

Svanesunds 3 dagars

Cykel Posted on Sun, September 03, 2017 21:44:05

Sista deltävlingen i Swecup var totaltävlingen i Svanesunds 3 dagars. Efter Ringenloppet var jag placerad som nummer två bakom dansken Casper Pedersen som nu befann sig där han borde, nämligen på Tour de l’Avinir i Frankrike. Därmed var jag egentligen i ledning inför etapploppet med 32 poäng i totalen närmast följd av Pierre Moncorgé, Stockholms CK, fem poäng efter.
För att ens vinna Swecup var jag tvungen att ta åtminstone fyra poäng, och för det krävdes som sämst en tolfte plats, och såklart att Pierre inte tog mer än fyra poäng mer än mig.
Loppet inleddes med en prolog förra fredagen. Bara det irriterade mig. Att behöva ta ledigt från jobbet för att cykla en kilometer känns fruktansvärt onödigt. Men nu var det ett nödvändigt ont och därmed fanns ingen annan utväg än att nåla fast nummerlappen på tröjan och infinna sig till start.
Jag beskådade hur de flesta som startade tog i allt vad de förmådde från första tramptag. Säkert ingen dum idé om man tänkt att gå för vinst men en kilometer uppför är ändå långt nog för att benen ska bli stela som träpålar.
När det var dags för min start beordrade jag benen att trampa ganska hårt fram till första kurvan efter cirka hundra meter. Inte ens det klarade jag av. Kommunikationen mellan hjärna och muskulatur verkade inte riktigt vara på plats. Systemuppdatering kanske vore på sin plats?
Oavsett gick det mycket långsamt fram till första kurvan som jag för övrigt tog sittandes, med ett lugn likt det Ferdinand har under sin korkek. Därefter accelererade jag och sa till mig själv att bara stå upp och kör på. Lite senare började benen yttra något om att jag skulle sätta mig ner på sadeln men det var inget alternativ. Jag sa till mig själv att vad du än gör, sätt dig inte!, du har en böld i röven. Lättlurad som jag är så fortsatte jag att stå en stund till och vred upp farten över krönet (ja, backjäveln har faktiskt en liten bit nedför också innan den brantar till på slutet) tills dess jag hade glömt bort den icke existerande bölden och satte mig. Några avslapnande sekunder följde innan man drog igång spurten och tog sikte på Emil Gabrils som startat 15 sekunder före.
Jag hann såklart aldrig ifatt honom då jag hade startat allt för långsamt men jag kunde åtminstone säga att jag hade tagit in några sekunder på honom. Därför blev jag minst sagt förvånad när jag vänt tillbaka ner till starten och hör att just Gabrils leder med fem sekunder. Va fan? Om han gör det, borde ju faktiskt jag göra det. Och om han inte leder, vem gör det då? Och hur gick det för mig egentligen?
Jag stannar kvar vid startområdet och varvar ner på rullen samtidigt som jag försöker lyssna mig till information. Det här med chiptidtagning verkar suspekt. Inget händer och jag tänker att jag var nog ändå inte topp tre så lika bra att packa ihop, ansluta sig till grabbarna i Team Västergötland och förbereda sig för resten av helgen.
Till slut kommer resultatlistan och jag hittar mig själv först på femtonde plats vilket inte var så bra, men ärligt talat ingen större fara heller då marginalerna var så små.
Dagen därpå är det dags för gp-lopp på en riktigt tråkig bana i Svanesund. Efter målpassage viker man 90 grader vänster upp på en cykelbana för varvets enda stigning. Sedan svänger man ut på en större gata som går svagt utför i en jättelång 180 och tar oss in på upploppet. Lägg därtill att det var motvind på backkrönet och en tävlingstid på 45minuter plus två varv så förstår man att det inte var så himla mycket att se fram emot för min del.
Det är oavsett förbaskat trist att enbart sitta med klungan och vara taktisk inför kvällens stundande tempolopp så jag försöker att vara lite aktiv trots allt. Det blir dock en klungspurt av det hela men jag sätter mig lite för långt fram, Hymers uppdrag tappar fart, och många kommer med hög hastighet i slipstreamen bakifrån. Likt igår kväll nonchalerar benen uppmaningen om att röra sig snabbare. Jag rullar in någonstans topp tio, inser att det tråkigaste med helgen är passerat och börjar lägga fokus på kvällen istället.
Vi i Team Västergötland vänder tillbaka till Nösunds Hälsocenter för lunch, vila och för min del modifiering av materialet. Jag tog nämligen med mina tempobågar till Orust och efter lite mat i magen så skruvar jag fast bågarna, sänker styret en spacer och tejpar fast padsen till armstöden på styret. Själva armstöden får ligga kvar i väskan.
Jag är inte i bra form men det känns ändå såpass ok att två mil tempo borde jag kunna köra fortare än fransmannen som jag dessutom observerat kör på samma villkor som mig, dvs med clip on bågar på sin linjecykel.
Jag värmer upp vid start och får min cykel godkänd och kontrollmätt innan jag rullar ut på mitt tempolopp 30 sekunder efter framför startande norrman. Ganska snart märker jag att jag åker fortare än norrmannen, speciellt uppför där min linjecykel med öppna hjul och clip on bågar inte är någon jättenackdel. En liten stund innan vändpunkt är jag ikapp honom. Det känns gött!, men samtidigt blir jag passerad av Uppsalas starke tempocyklist Staffan Arvidsson som helt naturligt blåser förbi avsevärt fortare än mig, och enormt mycket fortare än den stackars norrmannen.
Jag känner mig förnedrad, omkörd på tempo suger. Men jag har ändå ett mission och det är att köra in mig på på topp tolv i totalen samt att distansera fransosen såpass att han mer eller mindre blir ofarlig inför sista etappen. Därför kör jag på vad jag kan men jag kommer inte långt tillbaka från vändpunkt innan man blir lite smått irriterad. Jag möter Joakim Åleheim som kommer släpandes i en partempoformation med Pierre Moncorge. Det var då fan dålig stil att inte släppa när man blir omkörd tänker jag. Och den tanken irriterar mig hela vägen tillbaka till målet. Trots det håller jag fokus ganska bra, kör om ytterligare en cyklist men blir även omkörd igen. Dagens suverän, dansken Casper Fohlsach kom som en oljad blixt när jag redan kände mig trött, kränkt och uppgiven. Han försvann lika fort som han kom men jag gav inte upp utan trampade på vad jag förmådde in till mål.
Väl vid mål stannar jag för att se hur det går för min konkurrent i cupen. Det känns på något vis inte helt hundra när Åleheim spurtas om av Pierre på upploppet. Har han verkligen åkt med Jocke hela vägen från det att jag såg dem?
Jag pratar med Joakim som säger att han körde om Pierre efter drygt fem kilometer. Han tillägger att han inte har ögon i nacken men hör någon där bakom som växlar titt som tätt. Pierre har även kört om Jocke i uppförsbackarna och sedan såklart blivit omkörd av Joakim på nytt så fort det flackat ut.
Jag hör mig för med fler cyklister som uppger att även de har sett Åleheim komma dragandes med Pierre på hjul.
Mitt tempolopp var bra med tanke på förutsättningarna. Jag kör upp mig till min målsättning men jag får stryk utav Moncorgé som åkt oroväckande snabbt…
På kvällen är jag så arg att jag inte vet vad jag ska ta mig till. För första gången i vuxen ålder är jag så förbannad att jag känner för att fysiskt skada en person. Dräpa känns heller inte som ett omöjligt alternativ. Kasta sig på honom i startfållan på nästa etapp, hoppa på hans cykel och visa att man inte ska reta upp folk som tar enkelstart på allvar börjar dock luta mot det mest troliga.
I samma veva redogör Jesper Johansson att Västergötland har lämnat in en protest och att vi ska lugna ner oss, sova och se vad morgondagen har att erbjuda.
Söndagen bjöd, förutom på städning av hälsocentret, på ett telefonsamtal från kommissarien som ville utreda ärendet innan start. Jag och några mer cyklister hörs, SCF får sina pengar från mig men inget händer. Det informeras inte ens rakryggat att de inte har någon rygg att hålla rak i ärendet. Jag får helt enkelt dra slutsatsen att de varken har bra syn, uppmärksamhet, rationellt tänkande eller stake nog att ta tag i ärendet ordentligt. För ärligt talat, hur fan tappar man 30 sekunder på 5 kilometers åkning för att sedan helt plötsligt höja sig avsevärt och gå exakt jämt med den bättre cyklisten trots att man håller minst 25meters avstånd?
Det är åtminstone för mig en gåta jag inte har svaret på i nuläge.
Till kommissariernas försvar får vi väl säga att nej, loppet är inte filmat, ord står mot ord och de kommissarier som var stationerade utmed banan ser enbart korta sekvenser som tyvärr inte går att dra några enskilda slutsatser av, stora nog för att bestraffa en cyklist. Men jag räknar med att de åtminstone tog del av grundskolematematiken och kan addera ett plus ett plus ett och få fram talet tre.
Oavsett, jag kan för lite om hur det är att vara kommissarie och jag är förmodligen ute på vatten där man inte bottnar helt när jag kritiserar då jag inte känner till allt att ta hänsyn till för att en cyklist ska fällas för regelbrott. Men det hela gjorde mig inte mindre förbannad.
När starten för sista etappen gick sökte jag omedelbart upp Pierre Moncorgé, följde honom och irriterade mig ännu mer.
Under frukosten hade jag nämnt för mina lagkamrater att om de vill hjälpa mig och laget att vinna Swecup så skulle de plocka så mycket attacker som det bara gick. Håll tävlingen igång så länge det går. Låt ingen liten sketen morgongrupp gå iväg och göra tävlingen enkel.
Alla tog fasta på det här och jag måste säga att jag är otroligt stolt, glad och sjukt imponerad över den uppoffringen killarna gjorde. Erik som jag inte sett till en enda sekund under en Swecup tidigare i år vek ner sig totalt. Han plockade attack på attack i sex mil och trots att banan var relativt kuperad med svenska mått mätt så slet han sig med och gjorde ett superbra arbete innan krampen tog över.
De andra i laget gjorde lika dant. De hade en uppgift som de gick in för och jag blev alldeles rörd där i klungan där jag kunde sitta och beskåda deras tapperhet samtidigt som jag sparade energi under tiden som jag lät ilskan växa inombords.
Efter sjätte av åtta målpassager kom sista spurtpriset i tävlingen om swecups poängtävling. Pierre vann spurten och därmed poängtävlingen men samtidigt så förlorade han den riktiga swecup. För jag tyckte att det var ett passande tillfälle att trampa på gasen och jag gick iväg ensam och fick snabbt en ganska bra lucka. När jag kikade bak kunde jag se Pierre jaga men de tempobenen han hade haft kvällen före var som bortblåsta. Luckan växte och Pierre syntes inte längre till bakom.
Däremot hade en norrman kontrat och även han hade fått en lucka på klungan. Det passade mig perfekt och jag lät honom ansluta. Vi jobbade snabbt upp ett avstånd på runt 90 sekunder som vi sedan höll och drygade ut innan sista backen. Jag berättade för norrmannen hur det låg till och sa att han får segern om vi bara kör och håller undan. Det kanske räcker långt för honom i totalen och för mig spelar det ingen roll så länge snigelätaren aldrig kommer ikapp.
Vi höll undan med en dryg minut. Jag blev tvåa på etappen, fyra i totalen men framförallt slutsegrare i cupen.
Det var kul men kanske mer värt för dem som stöttat mig i år än för mig själv.
Jesper hade inte alls varit orolig för något annat utfall än det här. Han var så säker på att vi skulle ta hem Swecup att han efter prisutdelning drog fram en alkoholfri bubbelflaska som han hade gömt i sin bil hela helgen. Det blev skål i plastglas på en åker. Lyxigt värre!
Nu hade jag lugnat ner mig lite, tänkte att det inte var värt att sura mer över tempoincidenten. Pierre hade rent samvete då han hela tiden legat minst 25 meter bakom enligt egen utsago.
Kanske är det jag som börjar bli gammal och behöver gå till optikern? Skit samma. Nu ska det oavsett inte cyklas mer landsvägstävling det här året. Nu ska jag skita ner mig lite i skogen innan jag ska gå i ide.
God kväll!



Cykelvasan

Cykel Posted on Sun, September 03, 2017 17:18:03

Bättre sent än aldrig sägs det. Har fått många frågor på vart det här inlägget blev av och i ärlighetens namn så hanns det tyvärr aldrig med att prioriteras in mellan fan och hans gamla moster. Men nu, en knapp månad efter att Vasaloppshysterin har lagt sig, så kommer alltså min berättelse ifrån Cykelvasan.
Kalmar var nystart efter dumheterna före mitt livs första semester och med feedbacken från kroppen förstod jag redan när jag köpte korven i Växjö på vägen hem att Vasan skulle komma att bli en hård historia. Men efter att ha bytt kedjor, vevlager och massa växelvajrar och höljen åt kunder i butiken, så tog jag min gamla V40, lastade in vad jag behövde och körde med sällskap av Eggbert hela vägen upp till Sälen. Eggbert var tyst.
Väl framme i Lindvallen utanför Sälen så bytte jag om, drog iväg på ett pass hela vägen bort till mångsbodarna där jag träffade en liten tjej som band snören i öronen på Showy, hennes gosedjurselefant som dagen till ära fyllde år. Jag grattade Showy och cyklade tillbaka till Lindvallen och kunde konstatera att organisationen jobbar aktivt mot sådana som mig genom att bygga bort de finaste partierna av banan, nämligen asfaltsbitarna.
Uppe i Lindvallen kunde jag åtminstone intala mig själv att materialet åtminstone inte var något fel på då cykeln var lättare och styvare än ifjol. Dock är det sekundärt när formen inte är på topp och därför var man lite ängslig inför vad som komma skulle. Jag försökte bota ängslan med grönt te. Sen kom norrmännen in i stugan och det var ju riktigt trevligt att få lite likasinnade att umgås med.
Nu var det dagen före Cykelvasan, säsongens andra mål. Norrmännen skulle köra cykelvasasprinten så jag drog iväg ensam på ett pass som bar till Smågan och tillbaka. Körde Reidars gamla race prep på ren rutin och med mitt supersmala styre med mina 90-tals barends som jag hade monterat efter frukost så kände jag mig lite snabbare. Cykeln var vasaloppstoppad och även om inte jag var det kanske det kunde gå på jämt ut?
Lördag morgon åt vi frukost, packade väskorna och rullade ner till starten i Sälen. Det fanns inget att oroa sig för då man till skillnad från ifjol, trots att man nu var avsevärt sämre, fick stå i det seedade ledet.
Starten gick, det trycktes på lite halvhårt redan inledningsvis vilket inte var någon moralhöjare för min del men jag försökte fokusera på uppgiften och såg till att ligga bland de allra första i klungan när vi svängde igenom Smågan och ut på skogsvägen som skulle ta oss mot Mångsbodarna. Här börjar man märka vilka som har ambitioner och inte vill låta slumpen spela för stor roll. Duktiga cyklister turas om att gå på skift i de främre delarna av klungan. Inte för att köra fort, men för att hålla sin position helt enkelt.
Hittills gick allt bra även om inte kroppen gav den där ivriga önskan om att få köra på lite till som man har när man är i form. En bit innan Mångsbodarna lämnar man skogsvägen och äntrar Vasaloppets första egentillverkade sektion. I täten går det så fort på den snirkliga vägen att det trots allt bara finns plats åt en i bredd så klungan blir ett enda led. Så här långt var allt i sin ordning. Foto från Happyride.se

Jag visste självklart om att här är det bra att ligga långt upp så därför placerade jag mig som tredje man in på sektionen. Men när formen inte är där så blir man lite defensiv. Man orkar inte ställa sig upp i varje krök och ligga tätt på framförvarande cyklist. Man tänker inte riktigt på varför men har man en sådan cyklist som jag var under loppet framför sig, så väljer man att försöka smita om den där muppen som verkar trött och släpper luckor. Det var nämligen en hel del cyklister som körde om mig därinne på den grävda vägen och vid varje omkörning mister jag lite fart, linje och sikt. Allt i loppet börjar kännas som en självförvållande negativ spiral. Jag antar att jag osar osäkerhet men försöker köra upp mig lite igen och sitter ok med ut från Mångsbodarna när det börjar gå undan utför mot Risberg.
Förra året var jag den som satte plattan i mattan och hade kul när man skapade luckor i fältet utför. I år var jag inte något sådant energiknippe som kunde med att lägga mig först bara för att cykla fort utför. Jag behövde sitta på hjul.
Strax före Risberg kör vi ikapp utbrytarna och här uppstår en lite dum sekvens i mitt lopp. Jag känner mig enormt osäker när jag ska runda cyklister utanför den uppkörda delen, på löst underlag, med mitt smala styre. I sådan här lägen är det ingen fördel med styrbredden jag annars föredrar. Det blir ett hål fram till Gustav Larsson och jag får faktiskt slita rätt hårt med att täppa luckan fram till de övriga in mot kontrollen i Risberg.
Vi svänger runt och ut mot en lite hårdare sektion med lite sämre underlag och en hel del kupering. Jag har redan fått gå en liten stund på rött och när vi tar oss ann backarna har jag även lyckats att placera mig förbaskat dåligt. Det går fort i täten och jag har inte formen till att kunna stå upp och forcera backarna utan måste sitta ner och hålla igen lite. Repet går ju såklart och man befinner sig i vad jag i efterhand har förstått måste varit en tredjegrupp då Allebikegruppen var i täten jagad av Weterhallklungan precis före oss.
Nu fick jag det svart på vitt. Det gick inte längre att ljuga för sig själv. Jag var helt enkelt inte bättre än såhär idag och det kändes förbannat oinspirerande att sladda med i den här gruppen långt ifrån alla segerchanser. Jag åker med, men får för dåligt tålamod och hjälper till med farthållningen efter Evertsberg. Sen kommer Lundbäcksbackarna och jag frågar mig själv varför ska jag sitta här och ta i för ingenting? Kroppen svarar inte som jag önskar och jag befinner mig definitivt inte där jag önskar att vara i tävlingen heller. Jag släpper den här gruppen med och börjar fundera på större existentiella frågor och mitt fokus på tävlingen kunde inte vara längre bort.
Det är tråkigt men blir lätt så här. Jag kan inte skylla på någon eller något. Jag är inte värdelös men absolut inte på den nivå jag önskar att vara för att tävla i ett sånt här arrangemang. Just nu är det bara att köra på fort som fan utför och ta det i lagom tempo uppför.
Jag förmodar att jag är den förste herrcyklist för dagen som kör sidospåren hos Preem och Volvo. Det tänkte jag att det kan man ju ändå kosta på sig för att få en lite roligare upplevelse av Vasaloppet 2017.
Efter Eldris kommer en grupp där hetsen är högre än vad jag upplevde den i täten. Här kommer ett gäng elitmotionärer som ser en topp trettioplacering ur ett helt annat perspektiv än vad jag gör. Det är inte utan risk man befinner sig i den här klungan när den flyger förbi Mora Skidstadion. Jag bestämmer mig för att backa ner och köra säkert genom Moraparken och det blir istället en trevlig konversation med Isac Lundgren samtidigt som jag gör mina påhejande vänner från Tranemo lite besvikna när jag kommer så långt ifrån täten.
Efter mål så dricker jag saft som om jag aldrig smakat på det förut. Jag tar även en muffins och en liten förpackning mjölk. Sen byter jag lite ord med vänner och bekanta innan jag byter cykelkläder mot vanliga utan att duscha. Jag slänger in cykeln i kofferten, säger adjö till Micke på Swix och kör sedan utan att stanna en sekund hela vägen hem till Engelbrektsgatan i Borås. Varför stanna och rasta?, då kommer ju alla husvagnar och husbilar att hamna framför igen.
Det blev inte den Vasan jag hade hoppats, men det blev en hel del värdefulla erfarenheter. Jag känner mig besviken på mig själv och att jag inte kunde prestera ett toppresultat åt Swix, men sådan är idrotten. Det kommer fler Cykelvasor och även om mina ambitioner med idrotten inte längre är att bli worldtourcyklist så utesluter inte det att man inte kan hålla elitnivå i Sverige ett tag till och med rätt dag prestera en pallplats på det här racet.
Jag ber om ursäkt för tråkig läsning, men det blir ju så när det som ska beskrivas faktiskt var förbannat tråkigt.